Var kom alla ungar ifrån?

Efter en kvälls blogghoppande kan jag konstatera följande*: Det är Väldigt många som är gravida just nu (eller nyligen varit).

Jag tror jag börjar förstå mekaniken bakom babyboomar. något slags grupptryck kanske? Eller prägling av alla dessa små (urgulliga) bebisar överallt. Lite som att "åh, titta, de har en liten en" i kombination med "och de också!" plus "men skulle det inte vara mysigt med en liten så YYY får en lekkamrat/ZZZ en lattekompis" gånger Samhällets Förväntningar.

Det är inte utan att jag börjar stångas med tankar jag inte är redo för.

* Det har inget alls att göra med att ordet gravid och tillhörande begrepp är trigger-ord för mig, ungefär som medeltid och discworld...

Det där med att oroa sig.

Paniken börjar lägga sig nu.

Egentligen tror jag att jag lägger allt för mycket tid på att oroa mig. Men det är svårt att låta bli när jag är på väg mot något jag är så osäker på om jag kommer att trivas med resultatet, oavsett vad utfallet blir.

Nåja, hälften av problemen är lösta nu. Resten kommer nog att falla på plats med tidens gång. Förhoppningsvis redan i veckan?

Tänkte en stund att det är synd att man inte vet vad som kommer att hända i framtiden, men det är nog lika bra att vi inte vet.

Jag undrar hur gammal jag kommer att hinna bli innan jag inser att det inte är värt att oroa sig. Alltså att på riktigt förstå.

Förhoppningsvis har sommarens panik och ångest varit helt obefogat. Låt oss i alla fall hoppas på det.

Skulle det vara så hemskt att vara arbetslös ett tag? Ofrivillig hemmafru? Panik, tänk om jag Aldrig får något jobb? Men det måste jag ju få, jag har ju lyckats få det två gånger hittills, på tre ansökningar. Och det var innan examen.

Annat var det förr, när man kunde vandra in till frukost och ha en anställning till lunch. Fast det där kan aldrig ha varit sant, det är nog i samma klass som att alla hade minst fem mil till skolan i snöstorm året om när de var små.

Egentligen skulle jag nog behöva en längre tids ledighet, arbetsbrist kanske inte är så farligt om man ser det från det hållet.

Det känns bara så surt att behöva ge upp en (Min!) tillsvidare-tjänst i främmande stad endast och bara för att jag inget boende kunnat hitta. Som ett misslyckande helt enkelt. Som att jag sviker mina plikter när jag inte kan hålla vad jag lovat (skrivit på anställningspapper och skickat in). Det är tungt att inte kunna prestera, när hela ens självkänsla sitter i prestationerna.

Egentligen vill jag kanske inte jobba i främmande stad, egentligen kanske det är till det bästa, egentligen kanske jag skulle bli mobbad på arbetsplatsen. Egentligen kanske jag skulle ha fått en lön, en sjukpenningsgrundande inkomst, ett golv att stå på.

Jag skulle ju tjäna pengar och börja spara till husköp. Kanske börja fundera på en M+J 2.0.

Jag skulle ju bli Vuxen!