Diastasis recti (kan du ta tag i din ryggrad framifrån?)

Delade bukmuskler... jippi.. men det är visst väldigt vanligt som "komplikation" under/efter graviditet. Normalt sett går det tillbaka av sig själv, men man måste vara försiktig med bukmuskelträningen innan det är helt återställt, annars riskerar man förvärra tillståndet. Gör man vanliga situps med en kraftig delning riskerar man att få ett bråck på magen. Varken vackert eller nyttigt, dessutom rätt smärtsamt.

Det förklarar dock varför jag haft en del ryggproblem efter graviditeten, även om jag trodde att det berodde på den ökade svanken samt ryggbedövningen under förlossningen.

Nåja det är inte så jättedelat i alla fall, bara någon centimeter över naveln och ett par just kring och lite nedanför naveln. Men vilken tur att jag läste om det här innan jag började träna magen på riktigt! Tänk så illa det hade kunnat gå, och varför tar man inte upp detta på förlossningen?? det enda jag fick veta var att jag bör vänta några månader innan jag började träna igen, på grund av kejsarsnittet (om vi säger så här, jag var inte direkt i form för något längre träningspass veckorna efter förlossningen, inte längre än att stappla mellan sovrum och vardagsrum i alla fall).

Har i alla fall hittat lite övningar att göra tills det läker ihop, de går ut på att träna bukmusklerna försiktigt och i så utsträckt läge som möjligt, gärna med stöd runt magen så de tvingas ihop.

En enkel övning var att ligga på rygg med svanken i backen och fotsulorna i golvet, (självklart med böjda knän, försök utan!) sedan ska man lyfta huvud (och axlar) från marken SAMTIDIGT som man andas ut i fem sekunder. Detta gör att man tränar musklerna liksom inifrån och minskar risken för ytterligare skada. Dessutom kan man passa på att göra lite knipövningar samtidigt för att stärka bäckenbotten när man ändå är igång. Repetera minst 5 gånger.

Jag har nu gjort några övningar i ett par dagar och jag tror mig faktiskt redan känna en skillnad, gapet ovanför naveln har definitivt minskat, och så även det större gapet runt och nedanför naveln, men än är jag inte klar, det ska minskas till max en fingerbredd innan man bör börja göra vanliga situps igen.

Fåfängans marknad (eller jag behöver en hund?)

Jag har tränat på något sätt i stort sett hela mitt liv. Fram till för ett par år sedan. Jag har sysslat med gruppaktiviteter i en fast grupp på en fast tid varje vecka. Själva aktiviteten och sällskapet har varierat under åren men den gemensamma nämnaren har alltid varit sällskapet. Jag verkar behöva en fast tid varje vecka med ett fast sällskap, till exempel på tisdagar kl 18 med den och den. Sedan kan man inte skjuta på det eller svika sitt sällskap. DÅ tar jag mig iväg och gör det jag måste. Träna på ett gym kan man ju alltid göra en annan dag.

Jag skulle altså behöva en promenadkompis. Någon att ränna runt med som driver på mig litegrann och som ger det stöd och den pushning jag vet att jag behöver för att komma iväg någonstans. Någon jag inte kan svika oavsett väder (nästan oavsett väder i alla fall). För ett par år sedan hade jag en vän som en gång i veckan drog med mig på en 7 km rask promenad runt en liten sjö. Sedan dess har vi båda flyttat tyvärr. Det som var bra med att gå runt sjön var att man inte kunde fuska, det är ju lite svårt att gena över en sjö om man blir trött. Efter någon månad så hade vi kapat tiden med över tio minuter, så det gav ju resultat.

Nu några kilo och ett barn senare är jag i sämre form än någonsin, och jag vill tillbaka till mitt tidigare jag. Jag vill komma i mina gamla kläder igen och jag vill att de ska sitta snyggt (så snyggt de nu kan sitta på mig förståss).

Varför vill jag bli smal igen? förutom för hälsans skull, vad är det som driver mig att gå ner i vikt? Har jag fallit för det allmänna grupptrycket att man ska vara så smal som möjligt annars är man inte lika mycket värd? Att man måste vara smal och ha en platt mage för att räknas. Att det är skamligt att inte kunna ha storlek 36.

Varför bryr jag mig?

Likväl så finner jag mig själv funderandes på hur jag på latast möjliga sätt ska lyckas gå ner mer i vikt, jag har trots allt fortfarande ca fem kilo kvar innan jag är nere på min ursprungsvikt igen. Fem kilo är inte så mycket, men jag är lite rädd att det inte kommer att stanna där om jag verkligen börjar gå ner. Jag tror inte att jag kommer att få någon ätstörning, jag är inte nog kontrollerande eller perfektionistisk för det, men med all positiv feedback man får när man blir smalare så är det lätt att börja tänka att "bara ett kilo till så får jag ännu mer beröm" även fast man kanske inte Bör gå ner mer överhuvudtaget.

Än är jag inte där, än vacklar jag just över gränsen till övervikt, så än Behöver jag tappa ett och annat kilo, men sen då? Hur ska jag förhålla mig när jag är "färdig" med vikten?

Jag behöver även bygga upp mina muskler en del, jag kommer att bege mig in i en yrkesväld som är ganska slitsam, med en del lyft och annat som sliter på framförallt rygg och axlar, så jag måste hålla kroppen i trim för att inte gå sönder mer än nödvändigt under yrkeslivet.