Europaparlamentsvalet

Jag har röstat, har du?

Har du inte röstat har du inte rätt att klaga på EU de kommande fem åren.

Trea på google!

Jag provade just att googla min blogg. För att göra det svårt för mig så utelämnade jag sökordet blogg. Så jag sökte helt enkelt bara på "korpgluggen". Uppenbarligen har jag länkats tillräckligt mycket för att hamna högt upp på google, jag är Trea uppifrån på första sidan! :-D

Så för att bli "känd" så krävs det helt enkelt bara att alla googlar på Korpgluggen och tada!

Undrar om jag kommer att bli först någon gång...

Altså, jag är egentligen inte ute efter någon jättepublik, men man är väl lite exhibitionistisk antar jag... eller i alla fall lite tävlingsmänniska...

Varför A inte kommer att få läsa Austen i tonåren

En av mina absoluta favoritböcker är Stolthet och fördom av Jane Austen. Den har dock tyvärr förstört mina tonår något. Jag minns inte hur gammal jag var när jag läste den för första gången, men den lämnade ett bestående intryck.

Detta underbara stycke historisk litteratur innebar att jag blev en ganska försiktig och timid tonåring utan allt för stora revoltära drag. Eftersom jag läste Stolthet och fördom, förnuft och känsla, övertalning och Mansfield Park i en mycket påverkbar ålder så fick jag i mitt hormonstinna tillstånd (puberteten) inputen att man som duktig flicka ska vara undergiven, kysk, allvarlig med mera. Dessutom ska man vara passiv. Då blir man lyckligt gift.

Det fungerar inte så!

Tack och lov..

Tyvärr så passade denna bild av en bra kvinna inte riktigt ihop med min personlighet, så jag blev lite.. hmm hur ska jag uttrycka mig... kluven. Egentligen älskade jag att stå i centrum, stå på scen, dansa inför publik, MEN denna sorts litteratur som jag älskade fick mig att tro att jag var blyg och tillbakadragen, fick mig att gömma mig (speciellt i klassrummet) fick mig att inte ens utforska min egen humor förrän i vuxen ålder.

Därför lilla A kommer du inte att få läsa någonting av Jane Austen förrän du har visat att du kan hantera den.

Ännu en avslutad bokserie

Så har en av min ungdoms favoritförfattare gått i graven.

David Eddings blev 77 år gammal.

Dags att läsa om Belgariaden och minnas en annan tid. Återkommer med en analys en annan gång.

Edit: Se här, en till som uppmärksammar hans bortgång.

Jag hade tänkt skriva något i binär kod, men jag kan inte.

Tänk om världen (eller i alla fall denna civilisation) var på väg att gå under. Vad skulle du försöka bevara till eftervärlden?



Vad är det i dina ögon som gör vår civilisation till det den är?



I mina ögon, som det barn av tekniksamhället jag är, är det allt som kommer av elektriciteten som definierar just vår tidsålder. För med elektricitetens intåg blev klivet mot det samhälle vi lever i idag så mycket kortare. Vår generation är mer eller mindre uppbyggda av ettor och nollor, vi är alla digitala på ett eller annat sätt. Finns det något mer digitalt än ström egentligen? Antingen är den på eller så är den av, inget mellanläge. Hur skulle världen se ut utan elektricitet? Vad hade i så fall stått i historieböckerna?

jaha, så var man på väg tillbaka ner i träsket...

Attans. Jag börjar bli spelsugen igen. Inte bra.

Just som jag trodde jag hade klarat mig och botat mitt spelsug så kommer det tillbaka med stora stridshammaren och slår mig i huvudet.

Det får bli att gå förbi mediamarkt och köpa ett gamecard idag tror jag. Jag ska fundera på det fram till lunch.

Synd att inte blizzard har livstidsprenumerationer som Lotro har, jag hade gärna betalat ett par tusen för att kunna spela när jag vill resten av WoWs liv. Eller så hade det varit bra om man kunde parkera redan betald speltid.

Jäkla tjuvlyssnat.se

Tänk om man fick flytta hemifrån igen

Jag undrar just hur det skulle bli om jag fick flytta och bara ta med det jag vet att jag kommer att behöva.

Låt säga att man ska flytta hemifrån. Då har man ju möjlighet att bara ta med sig det man vill ha och kommer att använda NU och lämna resten bakom sig. Tänk vilken möjlighet det hade kunnat vara, om man fick ett sånt tillfälle igen.

Jag är ganska säker på vad jag skulle ta med mig, men jag är inte alls säker på vad jag skulle lämna. Förmodligen skulle jag ta med mig mer än jag från början tänkt... jag har en aning problem med att släppa saker (vilket säkert märkts vid det här laget).

Ibland leker jag med tanken på en katastrof. Vad av det jag har hemma kan vara bra för eftervärlden att få veta? Vilka av böckerna i bokhyllan skulle jag ta med mig till ett skyddsrum? Har jag någonting hemma som är värt att ta med till kommande generationer? Tänk om allt annat går under och jag ensam ska bygga upp världens samlade kunskaper...

Det leder ju till lite intressanta tankegångar.. det får bli ett annat inlägg.

Hej, kom och hjälp mig!

Tänk om alla saker hade en delete-knapp någonstans. Så fort det skulle gå att rensa och bli av med saker.

När man faktiskt måste plocka upp varje sak, förflytta den till lämpligt ställe och sedan hyra en släpvagn för att bli av med den så känns det helt plötsligt mycket jobbigare. Varför kan ingen uppfinna en self-destructfunktion på till exempel vårt gamla soffbord?

Varför har jag till exempel kvar gamla papper och prov från högstadiet?? Det är ju inte direkt som att jag kommer att behöva lämna in kompletteringar.

En massa ljusstakar? Något vi använder dagligen? Nej, inte direkt.

Kommer jag att gå och slänga papprena idag? Förmodligen inte. Det kommer att komma något annat ivägen, jag bara vet det.

Det är svårt att slänga saker, även om man inte använt det på över ett år och dessutom glömt bort att man hade den.

Om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla

Självförtroende är kopplat till vad man kan, hur man ser ut och andra ytliga ting. Självkänslan är kopplad till vem man är, vad man tycker om sig själv, och vad man tror att andra tycker om en själv. Självförtroendet är oändligt mycket lättare att bygga upp än självkänslan. Ett självförtroende kan man få av yttre ting, men ens självkänsla måste komma inifrån.

Jag har alltid haft ett ytterst bra självförtroende, jag är rätt säker på att jag kan klara av allt jag ger mig in på. Så till den grad att jag blir väldigt förvånad om jag misslyckas. (Som exempel på detta kan jag ta första gången jag försökte simma, jag var helt övertygad om att jag kunde, så när jag utan assistans av badring slängde mig ut raklång i bassängen och självklart sjönk som en sten till botten så blev jag mest förvånad) Jag anser helt enkelt att jag är riktigt bra på vissa saker och hyfsat bra på resten.

Min självkänsla har däremot vacklat stundtals. Jag har inte alls kännt mig värdig att få umgås med er exellenta medmänniskor ibland. Dessutom kan självkänslan komma in och störa självförtroendet ibland, med saker som "nä jag är inte alls lika bra på det här som jag tror att jag är".

Framför allt har ålder spelat en stor roll i min barndom, det var nästan helt omöjligt att tänka sig att lilla Jag skulle leka med någon äldre än mig själv, nä Det går ju inte, de vill väl inte leka med mig? jag är ju så liten! Detta höll i sig rätt länge, egentligen hela vägen upp till gymnasiet, där någonstans insåg jag väl att ålder inte spelar så stor roll egentligen, det är mest bara ett datum man råkar ha blivit född på. Det finns så många andra faktorer som spelar större roll i relationer till andra människor.

Jag har försökt dämpa min dåliga självkänsla med att bygga upp mitt självförtroende och lära mig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. För om jag bara är duktig nog så kommer folk att acceptera mig som jag är. Men tyvärr är inte självförtroende och självkänsla så nära kopplade som man kan tro. Man kan ha ett superbra självförtroende och ändå känna att man inte är vatten värd. Tyvärr.

Så jag läste och läste och läser fortfarande av gammal vana. Jag har dock upptäckt att folk inte tycker om mig för vad jag kan utan för vem jag är. Det har dock inte riktigt sjunkit in helt och hållet än, så än kan jag få små återfall med tankar om att det nog vore bättre om jag for hem, så folk slipper känna sig så obekväma med mig i närheten.

Det börjar dock bli mer och mer sällsynt med dessa återfall. Dock har jag kvar intelektualisering som "favorit"-copingstrategi, altså om jag får problem i livet så försöker jag logiskt behandla dem innan jag kan ta tag i den känslomässiga biten. Jag antar att det är en rest från svunna tider.

Borta bra...

Och så var man hemma igen.

Tack och lov gick det bra att åka långfärdsbuss med lilla A. Inte ett knyst på hela vägen, A uppförde sig verkligen exemplariskt. Nu känns det inte alls så farligt att åka fler gånger. En bra talbok som sträcker sig några timmar och lite matsäck åt mig och A and we are good to go som man säger.

Det är skönt att vara hemma igen, men det var en riktigt trevlig resa, med mycket sol, shopping och glada dagar. Jag har till och med fått lite färg!

Nu låter det ju som om jag varit utomlands eller så, men nej bara hem till norrbotten.