Kvalet efter valet.

Ha överseende med röran i inlägget, jag blev lite ivrig och nu orkar jag inte rensa upp.

Det blev en kvalfylld natt och morgon såhär dagen efter att ett främligsfientligt parti tagit sig in i sveriges riksdag. Till stor del skyller jag på media samt de etablerade partierna som aldrig vågade ta debatten mot SD. För inte är det mitt fel i alla fall!

Jag har mina egna teorier om varför 5,7% av de som röstat valt ett parti som till halva styrelsen (ungefär) består av män med kopplingar till vit-maktrörelsen.

Jag tror att:

- en stor grupp förstagångsväljare, som fått sämre undervisning i skolorna än sina föregångare på grund av sparkrav samt större kullar elever. Altså är de inte kapabla att göra ett informerat val då de inte riktigt kan tillgodogöra sig informationen mellan raderna.

- det finns ett stort ointresse för politik, det är ju inte trendigt att vara solidarisk eller att bry sig om de som har det sämre, de har väl säkert gjort något galet och får skylla sig själva. Altså faller de antingen för grupptrycket eller tar "nåt som lät bra då, och det är väl lite synd om dem, så de kan väl i alla fall få min röst".

- den mediarapportering som utmålar SD som offer istället för att bemöta dem sakfråga för sakfråga, statistik för statistik, gravt har underminerat de reguljära partierna. Vem hejar inte på en underdog? (jag..)

- integrationspolitikens misslyckade de senaste åren, det är ju bara att erkänna att det inte gått lika bra som det borde, men inte är det rätt att dra tillbaka hemspråksundervisningen på grund av det, det är ett etablerat faktum att det är lättare att tilgodogöra sig en undervisning om man faktiskt förstår vad som sägs på lektionerna, samt att det är mycket lättare att lära sig ett nytt språk om man redan behärskar ett.

- en i finanskrisens spår efterföljande längtan (tillbaka) till en oskuldsfull tid med andra värderingar, om så det är en tid som egentligen aldrig funnits. En tid när det bakades surdegsbröd i alla hushåll, mamma var hemma efter skolan, och familjeförsörjaren var man. En tid när Sverige var "Äkta", när kristendomen var statsreligion, när Lucia var blond, när våldtäkter inte fanns, när den enda invandraren i kvarteret var lite spännande och exotisk, när islam var en lite konstig religion man läste parallellt med hinduismen och inte grannen med familj, när Pippis pappa var negerkung och chokladbollar kunde kallas för negerbollar utan att någon lyfte på ögonbrynen. När skolavslutningar firades i kyrkan med psalmer utan att någon reagerade nämnvärt, för så hade man ju alltid gjort.


Sedan har jag verkligen saknat ett jämlikets/jämställdhetsperspekiv under valrörelsen, jag kan bara inte stödja någon som anser att bara för att man är född i ett visst kön och/eller en viss etnicitet så har man inte samma möjligheter, eller ens samma människovärde, rätt till sin egen kropp, the list goes on and on, som normen (vit heterosexuell man ca 40 är). Eller att kvinnor har lägre lön än män endast på grund av sitt kön och de förväntningar samhället har på att hon rättar in sig i ledet som heterosexuell familjebildare, som försakar karriärsmöjligheter för de 2,1 barnens skull, som tar ut merparten av föräldraförsäkrigen "för att jag var ju redan hemma, och min man tjänar så mycket mer än mig att om han skulle stanna hemma så skulle vi inte ha råd att förverkliga oss själva"

Nä, int ä ja bitter...

Inte för att jag vill se en borgerlig regering en mandatperiod till, men det är fan ännu värre att SD fått vågmästarroll.