Det där med mödraskap.

Jag har av någon anledning funderat en del kring barn, syskon, föräldrar och familj de senaste dagarna. Gissningsvis för att jag läst lite artiklar om ensambarn vs syskon samt dagens medicinpristagar-annonsering, provrörsbefruktningens fader (sic!).

För ett år sedan var vi helt överens om att när A var någonstans 3-4 år så skulle vi helt klart skaffa syskon. Nu är vi snarast överens om att njae, helst inte, men om det skulle hända så är det väl ingen jättekatastrof i alla fall, åtminstone sålänge det väntar några (~5) år till.

Just nu är det frågan om jag överhuvudtaget vill ha ett syskon till A som kretsar runt runt. Jag är inte helt på det klara med vad det är jag vill och vad jag inbillar mig att samhället förväntar sig av mig.

På syskonsidan står spelarna:
- Tänk om något händer med A, hur skört är inte livet, bäst att skaffa en till så man har en anledning att fortsätta andas varje dag.
- Det är rätt roligt med syskon.
- Det skulle ju vara roligt att få användning av alla kläder och saker vi har sparat (förutsätter dock att det blir ett till höst/vinterbarn dessutom en till som A).
- Om ekonomin fortsätter dala så kan det vara bra att ha någon till att hänga på när jag och J blir gamla.
- När vi dör så skulle det nog vara skönt för A att inte vara ensam att måsta ta hand om allt.
- Bebisar är söta och gosiga.
- Har man ett barn så förväntas man få minst ett till, i alla fall så man har en av varje sort.
- Har man bara ett barn så är man inte en "riktig" förälder...

På ensambarn-sidan spelar dessa:
- Jag är helt och fullt nöjd med min familj som den är.
- Vi har det jättebra som det är och har ju jordens lättsammaste unge, tvåbarnschocken kommer att golva oss.
- Det är inte ekonomiskt försvarbart att skaffa syskon inom de närmsta åren, innan jag har ett stabilt arbete.
- Jag är inte redo att låna ut min kropp en gång till. Även om det var rätt mysigt med sprattel i magen och alla krämpor man åkte på.
- Jag vill inte riskera att återuppleva förlossningen med A (Vilket nog är helt uteslutet egentligen).
- Det är rätt skönt att inte ha spädbarn hemma.
- Det är väldigt trevligt att få tid för varandra, bara jag och J ibland.
- Jag vill inte göra uppehåll i min träning på över ett år (en träning som är väldigt olämplig för gravida och nyförlösta).
- Jag vill inte få en pojke. (Jag vill slippa oroa mig för blödarsjuka, jag är nog orolig för min bror som det är, jag vill slippa samma oro för ett eget barn, det är nog jobbigt att inte veta om A är bärare och om A:s framtida barn kanske blir sjuka). Vilket i sig är ganska knepiga tankar med tanke på hur frisk min bror egentligen är. Men oron finns ständigt där i alla fall.


Vi kanske löser det så att om A börjar fråga efter syskon (snarare än en kattunge eller hundvalp) så kanske vi gör en ny övervägning. Om nu inget oförutsett händer innan dess, men så klantiga ska vi väl inte vara?