söndag 7 augusti 2011

Skulle det vara så hemskt att vara arbetslös ett tag? Ofrivillig hemmafru? Panik, tänk om jag Aldrig får något jobb? Men det måste jag ju få, jag har ju lyckats få det två gånger hittills, på tre ansökningar. Och det var innan examen.

Annat var det förr, när man kunde vandra in till frukost och ha en anställning till lunch. Fast det där kan aldrig ha varit sant, det är nog i samma klass som att alla hade minst fem mil till skolan i snöstorm året om när de var små.

Egentligen skulle jag nog behöva en längre tids ledighet, arbetsbrist kanske inte är så farligt om man ser det från det hållet.

Det känns bara så surt att behöva ge upp en (Min!) tillsvidare-tjänst i främmande stad endast och bara för att jag inget boende kunnat hitta. Som ett misslyckande helt enkelt. Som att jag sviker mina plikter när jag inte kan hålla vad jag lovat (skrivit på anställningspapper och skickat in). Det är tungt att inte kunna prestera, när hela ens självkänsla sitter i prestationerna.

Egentligen vill jag kanske inte jobba i främmande stad, egentligen kanske det är till det bästa, egentligen kanske jag skulle bli mobbad på arbetsplatsen. Egentligen kanske jag skulle ha fått en lön, en sjukpenningsgrundande inkomst, ett golv att stå på.

Jag skulle ju tjäna pengar och börja spara till husköp. Kanske börja fundera på en M+J 2.0.

Jag skulle ju bli Vuxen!

2 kommentarer:

Sara sa...

Kan inte arbetsgivaren hjälpa till med bostad? Det vet jag att de gör på NUS, de har hyreslägenheter man kan få förtur på. Har du kollat?
Om det nu bara är boendet som står i vägen vill säga, jag får en känsla av att det kanske snarare är något annat...

Korpen sa...

boendefrågan fluktuerar minst sagt. I förrgår löste sig 15/9 tills vidare. Sedan sprack det fram till 1/11. Sedan löste sig 4/9-23/9.

Så just nu är jag "bara" bostadslös mellan 25/9-31/10...