Om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla

Självförtroende är kopplat till vad man kan, hur man ser ut och andra ytliga ting. Självkänslan är kopplad till vem man är, vad man tycker om sig själv, och vad man tror att andra tycker om en själv. Självförtroendet är oändligt mycket lättare att bygga upp än självkänslan. Ett självförtroende kan man få av yttre ting, men ens självkänsla måste komma inifrån.

Jag har alltid haft ett ytterst bra självförtroende, jag är rätt säker på att jag kan klara av allt jag ger mig in på. Så till den grad att jag blir väldigt förvånad om jag misslyckas. (Som exempel på detta kan jag ta första gången jag försökte simma, jag var helt övertygad om att jag kunde, så när jag utan assistans av badring slängde mig ut raklång i bassängen och självklart sjönk som en sten till botten så blev jag mest förvånad) Jag anser helt enkelt att jag är riktigt bra på vissa saker och hyfsat bra på resten.

Min självkänsla har däremot vacklat stundtals. Jag har inte alls kännt mig värdig att få umgås med er exellenta medmänniskor ibland. Dessutom kan självkänslan komma in och störa självförtroendet ibland, med saker som "nä jag är inte alls lika bra på det här som jag tror att jag är".

Framför allt har ålder spelat en stor roll i min barndom, det var nästan helt omöjligt att tänka sig att lilla Jag skulle leka med någon äldre än mig själv, nä Det går ju inte, de vill väl inte leka med mig? jag är ju så liten! Detta höll i sig rätt länge, egentligen hela vägen upp till gymnasiet, där någonstans insåg jag väl att ålder inte spelar så stor roll egentligen, det är mest bara ett datum man råkar ha blivit född på. Det finns så många andra faktorer som spelar större roll i relationer till andra människor.

Jag har försökt dämpa min dåliga självkänsla med att bygga upp mitt självförtroende och lära mig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. För om jag bara är duktig nog så kommer folk att acceptera mig som jag är. Men tyvärr är inte självförtroende och självkänsla så nära kopplade som man kan tro. Man kan ha ett superbra självförtroende och ändå känna att man inte är vatten värd. Tyvärr.

Så jag läste och läste och läser fortfarande av gammal vana. Jag har dock upptäckt att folk inte tycker om mig för vad jag kan utan för vem jag är. Det har dock inte riktigt sjunkit in helt och hållet än, så än kan jag få små återfall med tankar om att det nog vore bättre om jag for hem, så folk slipper känna sig så obekväma med mig i närheten.

Det börjar dock bli mer och mer sällsynt med dessa återfall. Dock har jag kvar intelektualisering som "favorit"-copingstrategi, altså om jag får problem i livet så försöker jag logiskt behandla dem innan jag kan ta tag i den känslomässiga biten. Jag antar att det är en rest från svunna tider.